Så...då var "pumpstartardagen" till ända...och vilken bra dag det blev!

För knappt sju veckor sedan fick vi beskedet en regnig torsdagsnatt på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm; Kerstin har diabetes typ 1. Ett besked man inte önskar något barn eller någon familj men ett faktum är ett faktum och då är det bara ta tjuren vid hornen och göra det bästa av situationen. Det var i alla fall så vi valde att se det, och fortsatt kommer att välja att se det, för man har alltid ett val.

Man har alltid ett val men jag ska också i rättvisans namn säga att vårt val såklart ordentligt underlättades av att jag själv har typ 1-diabetes sedan 13 år tillbaka och vet vilken fantastisk diabetesvård jag erbjudits och vilka fenomenala hjälpmedel som finns att tillgå för att kunna fortsätta livet i princip som förut. Jag visste vilka möjligheter och vilken uppbackning som väntar Kerstin och det var en stor trygghet att landa i när beskedet kom. Vi valde att se det så men jag har också full respekt för att alla inte kan se det så från första dagen. När jag fick diabetes lyckades jag definitivt inte själv från start!

När jag säger "vi" förresten menar jag Kerstin som är tio år, Kerstins bror Viggo som är tolv, Kerstins mamma Ulrika och jag, Kerstins pappa Samuel. Till det en häst, en hund och en katt. En familj som många andra med jobb och skola, idrott och semestrar, vardag och fest, stressiga mornar och fredagkvällar med en pizza framför Masked Singer. Dammråttor i hörnen, någon lagomt oläglig influensa, födelsedagskalas och allt däremellan. Rätt vanliga antar jag.

Nåväl, diabetes är ett slit ibland, det är inget att sticka under stol med, men det är det mycket i livet som är från tid till annan. Det är toppar och dalar, i såväl blodsockernivåer som humör, och har man ett barn med diabetes har jag snabbt fått lära mig att första tiden erbjuder mycket få nätter med 8 timmars sömn. För såväl barn som förälder. Det är nålar och sprutor och dextro och larmLäkare och dietister och dextro igen och högt socker på morgonen och tvärtom nästa dag. Egenvårdsplaner och egna känslor. Andras känslor och omritade egenvårdplaner. Det är lite rörigt minst sagt och man har svårt att få ihop det.

Likaså var min egen diabetes rätt rörig i början, eller rätt länge faktiskt, och orsaken var sprutor och en ständig rädsla att ta för mycket insulin.
Det blev alltid fel och i princip alltid uppåt. Jag hittade alltid orsaker att ta en mindre insulinmängd än vad jag egentligen visste att jag skulle ta, gång på gång, månad efter månad som blev år efter år. Ett blodsocker under 10 var läskigt för mig, då upplevde jag att jag låg farligt nära gränsen och på något sätt blev jag också avtrubbad. 14 blev ett bra blodsocker, då tyckte jag att jag låg hyfsat. Det tyckte INTE min diabetessjuksköterska. Inte alls.

Hon hade nog bearbetat mig i säkert tre år med en intet sinande envishet när jag för fyra år sedan inte orkade stå emot längre och sa "ok då, jag testar väl pump då, men visst kan jag gå tillbaka till sprutorna sen?!". Sagt och gjort testade jag en pump och till min extremt stora förvåning var det inte så läskigt som jag trodde, det var rätt bra. Inga stick i magen, inga "kvällssprutor" med långtidsverkande och jag kunde fortfarande dra ner föreslagen insulindosering när jag tyckte pumpen gav ett för högt förslag...och det tyckte jag såklart alltid att den gjorde. Så pumpen satt där men mina värden var fortsatt höga eftersom jag kunde fuska. Resultatet blev detsamma som med sprutor. Jag tänker inte säga vilken pump det var men det var inte en Medtronic.

Faktum är att jag tror min diabetessköterska visste precis vad hon gjorde för att "lura in" mig i insulinpumparnas värld för rätt var det var sa hon "Samuel, jag tänkte du skulle prova en annan pump". Nu hade jag ju testat och fått lite halvblodad tand så jag sa ja. Pumpen var en Medtronic, en MiniMed™ 670G och därefter gick det bara utför. Blodsockermässigt alltså. På ett positivt sätt. Gas i form av ökande basaldoser när blodsockret steg och broms om blodsockernivån började falla, vilken grej. Mina medelvärden började falla och ta sig till "gula" nivåer. Något år använde jag 670G och hösten 2022 var det dags för MiniMed™ 780G, nu var jag riktigt laddad, nästan lite framåtlutad att testa en ny pump och där började mitt nya liv med diabetes. På riktigt.
Med MiniMed™ 780G har mina värden på knappt ett år förbättrats på ett smått otroligt sätt och till det har jag fått en så mycket lättare och tryggare vardag. Med autokorrigeringarna kan jag inte längre "lura" pumpen med för lite bolus, jag får dem ändå, så det är inte lönt att försöka fuska. Pumpen jobbar helt fantastiskt fint och lär sig mina mönster på ett nästan kusligt träffsäkert sätt. Vore MiniMed 780G en religion hade jag vid det här laget varit frälst för länge sedan.

Men så var det ju det här med Kerstin och vårt sätt att välja, och kunna, se på hennes diabetesdiagnos från första dagen. Jag vet att en av de allra första frågorna jag ställde på Astrid Lindgrens Barnsjukhus den där regniga natten för snart sju veckor sedan var "när kan hon få pump?". För mig var det målbilden från första sekund just av de anledningar jag beskrivit ovan gällande min egen resa och viljen revolution Medrtonics pumpar varit för mig. Jag vet att en persons diabetes inte är den andres lik men jag har svårt att tro att någon person med diabetes över tid skuile kunna hitta samma långtidsvärden med pennor som med Medtronics MiniMed™ 780G-system.

Sex veckor och 5 dagar tog det för Kerstin från diagnos till pump och naturligtvis föll valet på MiniMed™ 780G. Tisdagen den 16 maj 2023 började hennes resa med Medtronics pump och kanske skriver hon själv en betraktelse över denna om några år. Vem vet, men nu kör vi!

Hejja oss, hejja Medtronic, hejja framtiden!

Vill du följa Kerstins resa hittar du henne på Instagram: cherryshowjumper och kerstin_och_della

SE-CMS-2300019 @ 2023