BERÄTTELSE: ADDIES ERFARENHET AV UNIVERSITETSSTUDIER OCH DIABETES
Jag ser mig själv som en expert på hela den här ”universitetsgrejen”. Jag är mästare på att hitta reorna inför varje terminsstart, min samling jeansjackor, polotröjor och oversize-tröjor skulle kunna värma en hel koloni av hipsterpingviner och jag spelar till och med akustisk gitarr tillräckligt bra för att kunna delta i ett spontant musikevenemang utan att ”sabba stämningen”. Min extremt coola modekänsla och musiktalang är bara en del av mig. Den andra delen är visserligen inte lika cool, men den är mycket viktigare. Den handlar om hur jag lyckas leva ansvarsfullt och självständigt – som min vana att bädda sängen varje morgon eller min förmåga att hålla mig inom budgeten när jag handlar mat och, det viktigaste av allt, min beslutsamhet när det gäller att sköta min typ 1-diabetes.
Hantera diabetes och ett hektiskt schema
Jag har börjat en ny termin på universitetet igen och jag vet att den här terminen kommer att bli mer krävande än något jag upplevt tidigare. Nu läser jag kurser på avancerad nivå i biologi och kemi, leder två klubbar på campus, jobbar som guide och kurshandledare och forskar i neurovetenskap tillsammans med en av mina lärare. Jag kommer också (förhoppningsvis) att sova och äta och vara ute lite i solen då och då. Det mesta av min tid och kraft kommer att gå till det hektiska liv jag har skapat i skolan, så jag kan inte direkt skriva in ”14:00–16:00: Stressa sönder över mina blodsockernivåer (BS-nivåer)” i min redan fullspäckade kalender.
Mycket av den oro och stress som brukade uppstå när jag skulle sköta behandlingen av min typ 1-diabetes har emellertid lättat sedan jag började använda en insulinpump med kontinuerlig glukosmätning (CGM). Jag har aldrig sett fram emot en ny termin så här mycket, för jag vet att den lilla pipande maskinen som hänger på min höft blir mitt hemliga vapen när jag tar mig an såväl akademiska som personliga mål det här året. Jag känner mig tryggare än någonsin med diabetesbehandlingen, för jag vet att jag har en pump som bevisar sin kraft om och om igen genom att ständigt hålla mitt BS inom målområdet, särskilt i situationer som brukade vara svåra.
Studera och göra det bra
Mina BS-nivåer är ökända för att slå i taket vid vad som tycks vara lindrig oro, som när jag upptäcker en spindel i badrummet eller artigt umgås med andra människor. Så när alla mina lärare bestämmer sig för att lägga sina tentor och 10-sidorsuppsatser inom samma tvådagarsperiod blir följden för mig vanligtvis en tid med höga BS-nivåer som inte går under 13 mmol/l på flera dagar, ända tills stressen har avklingat helt och hållet. Förr brukade jag planera för detta när jag pluggade. Jag såg medvetet till att börja förbereda mig för tentorna minst två veckor i förväg. Det här gjorde jag inte för att jag var någon superstudent, utan för att jag visste att ju närmare tentadagen jag kom, desto sämre kunde jag koncentrera mig när BS-värdena oundvikligen drog iväg uppåt. (Tro mig – om du tyckte det var svårt att plugga inför en tenta i organisk kemi utan hektiska BS-nivåer, försök föreställa dig komplicerade reaktionsmekanismer med ett BS på 20 mmol/l. Det är knepigt.) Men nu när jag har en insulinpump oroar jag mig inte längre över min kropps benägenhet att lägga krokben för sig själv när jag är under press. Samma sekund som mitt BS börjar skjuta i höjden träder pumpen in åt mig så att jag inte behöver tänka på – eller ens märka – att BS-värdet ökar. Allt jag behöver göra är att koncentrera mig på exakt samma sak som mina kursare – att klara tentorna.
Bo med rumskompisar
En del av den klassiska universitetsupplevelsen är att flytta hemifrån och ge sig in i en värld med mycket mindre vuxenuppsikt. För studenter som lever med typ 1-diabetes kan det vara oerhört överväldigande att lämna familj och vänner och plötsligt bo i ett märkligt land där många av invånarna inte vet skillnaden mellan en bukspottskörtel och en potatis. Jag kände definitivt av detta när jag började plugga, och jag oroade mig över att behöva lära min rumskompis om diabetes. Jag ville inte överhopa den här tjejen som jag nyss hade träffat med information om hur man injicerar glukagon och när man behöver ringa efter ambulans. Jag hade tur, för min rumskompis var ofantligt förstående och blev snabbt en av mina bästa vänner, som jag visste att jag alltid kunde lita på – vare sig det gällde att hålla hemligheter om killar eller att ge mig juice att dricka när mitt blodsocker blev för lågt.
Bo själv (och få tillräckligt mycket sömn!)
Men i år är det annorlunda. Min rumskompis har lämnat mig för baguetter och baskrar och åkt utomlands för att studera i Frankrike och jag bor alltså själv för första gången. I vanliga fall skulle det göra mig nervös. Även om jag har skött om min hälsa på egen hand i många år nu har det alltid känts tryggt att veta att någon alltid finns där om jag skulle behöva hjälp snabbt. Ändå kunde jag inte känna mig tryggare med tanken på att ha mitt eget krypin. Jag har nämligen fått så stor tillit till min insulinpump att jag känner mig tryggare med den här apparaten än jag någonsin gjort med bara min rumskompis eller mina föräldrar. Sedan jag började använda pumpen har jag knappt haft några låga blodsockernivåer på natten, vilket, enligt min mening, är bland det mest skrämmande med att ha typ 1-diabetes. Jag vaknar varje morgon och tittar på min CGM-kurva och vanligtvis ser jag att jag legat inom målområdet hela natten. Det här har också bidragit enormt till min sömnkvalitet, vilket är viktigt, för som student får man ändå inte särskilt mycket av den varan, så när jag faktiskt lyckas få lite vila behöver jag sova gott. Förr väcktes jag flera gånger i veckan av larm för lågt blodsocker mitt i natten, varpå jag ilsket tvångsmatade mig själv med gelébjörnar i sängen tills jag lyckats få BS-värdet att stiga tillräckligt. Men nu äter jag bara gelébjörnar i sängen för att jag känner för det. Inga låga blodsockernivåer behövs (eller händer ens)!
Strålande självförtroende
Att starta läsåret med en positiv och produktiv inställning är avgörande för framgång. Jag har aldrig varit den som låtit typ 1-diabetes diktera vad jag kan och inte kan åstadkomma, men jag är inte heller ovetande om det faktum att typ 1-diabetes har en otrevlig tendens att göra saker och ting lite svårare än vad de behöver vara. Ge typ 1-diabetes en uppgift, och typ 1-diabetes svarar ”Okej, men tänk om vi i stället för att utföra uppgiften skulle TÄNDA ELD på uppgiften och sedan försöka utföra den? Vad sägs om det?” Jag brukar tänka att insulinpumpen fungerar som rökdetektor och sprinklersystem – den får nys om den mordbrännande typ 1-diabetesens påhitt och stoppar skadorna innan de ens uppstår. Det här ger mig en helt ny och stark känsla av trygghet inför terminen.
Förverkliga målen
Det som brukade göra mig så osäker var den okända faktorn i min diabetes – känslan av att jag hade långt ifrån så mycket kontroll som jag borde eller kunde ha haft. Det har gått fjorton år, men jag har fortfarande inte riktigt lyckats förstå mig på den här sjukdomen. Jag har fortfarande dåliga dagar, men jag känner mig säkrare nu än någonsin på att jag har verktygen jag behöver för att se typ 1-diabetesen i ögonen och berätta för den vem som bestämmer. Det är jag. Jag bestämmer. Jag är fullt kapabel att inte bara ta examen, utan även göra skillnad i den verkliga världen tack vare det jag har lärt mig genom åren. Ju mer tid jag tillbringar inom målområdet – och slipper tänka på min diabetes – desto mer tid kan jag ägna åt att se mina mål blomstra och bli till den verklighet jag alltid har föreställt mig. Det är en fantastisk känsla, och den kommer helt säkert att definiera min (och din) universitetsbana.
Denna patientberättelse avser en individs personliga upplevelse och erfarenheter av behandlingen. Berättelsen är äkta, typisk och dokumenterad. De åsikter och synpunkter som uttrycks är patientens eller författarens, och inte representativa för Medtronic eller någon av de tredje parter som nämns. Andra personer kan svara annorlunda på behandlingen. Rådgör med diabetesteamet för att få veta om behandlingen är lämplig för dig. Informationen på den här bloggen är en personlig redogörelse som är specifik för författarens upplevelse av behandlingen av sin egen diabetes. Innan du överväger att ändra något i din diabetesbehandling måste du rådgöra med diabetesteamet.
*Redaktörens anmärkning: Den här artikeln har anpassats och reproducerats från ett inlägg som publicerats på Medtronic Diabetes Australia.